Inatt höll jag på dö.

Mina tankar är tomma. Jag vet inte vad jag ska skriva.

Jag vet inte om jag höll på dö. Men det kändes som det. Jag såg alla swischa förbi.

Jag vet inte om jag överdriver. Kanske var jag bara livrädd?`Jag har upplevt den känslan en gång förr och det var i SKottland. I Skottland är det vänstertrafik. Vi åkte på nån väg som man fick åka hur mycke som helst på,nästan. Vi skulle svänga in på en mindre väg, Johan kollar inte om det kommer nån bil,eftersom vi ska svänga höger så tar man väl för givet att man inte behöver kolla om det kommer nån. Hoppas nån förstår för jag orkar inte förklara.

Som sagt,han kollade inte efter bilar. Det gjorde jag. En bil som kom i kanske 100 va 10m ifrån oss när Johan börjar svänga. Jag såg döden. Jag är seriös. Jag slog armarna om huvudet,drog upp knäna allt jag kunde och skrek av dödsrädsla.

Vi nuddade inte bilen. Men hade inte jag skrikigt hade vi varit döda idag. Skriket gjorde att Johan tvärnitade och såg hur andra bilen precis swischade förbi efter tvärniten.

Jag är glad att jag lever-


Inatt var jag törstig. Och jag har nån knäpp grej gällande vatten att först dricker jag, sen sparar jag kvar lite i munnen som kan få cirkulera runt lite innan jag tillslut sväljer det. Denna gången kopplade hjärnan bort att jag hade vatten kvar. Jag går runt o gurglar på det när jag ska öppna ett skåp å ta ut ett ''pizzakit'' och se när utegångsdatumet var (ja, även pizzakit har utegångsdatum). Paketet stod såklart allra högst upp. Hjärnan kopplade bort vattnet och började istället tänka '' NU SKA VI TA NER PAKET'', kul det låter,jag vet. Vattnet det liksom försvinner. Jag tappar kontrollen över musklerna/reflexerna i halsen och vattnet bara rinner ner. Precis när det försvunnit märker jag av det och allt säger tvärstopp. Rexlerna åker igång,men på fel sätt. Jag blir så chockad av det att allt vatten åker i fel strupe. Precis allt. Jag börjar hosta som fan men jag kan inte få in ny luft. Halsen bara mullrar och vrålar när jag kippar efter luft. Jag tänker ''TA DET LUGNT FÖR FAN, FOKUSERA SEN ANDAS''. Det hjälpte inte ett skit. Det blev värre. Jag fick inte in luft. Tvärstopp. Jag får mer panik än jag nånsin haft. Det hade säkert  gått 15sekunder utan luft när jag hinner tänka att ambulansen ALDRIG hinner komma hit på de få sekunder jag klarar mej utan syre. Hur ska mamma klara av att mista sin enda dotter? Hur ska Johan överleva synen att se mej död på köksgolvet? Ja,tankarna åkte iväg. Och fortfarande kanske jag överdriver,men det var,är,exakt såhär det kändes.

Jag flumramlar in i tvrummet där Johan sitter. Jag kan inte prata, har ingen luft,kan inte tänka. Jag bara försöker andas. Först frågar han lugnt ''Går det bra eller?''. Efter  kanske 5 sekunder inser han att Nej,det går inte bra. Han börjar trycka mej på bröstkorgen. Jag minns inte vad han gjorde. Han böjde mej framåt så jag började hosta. Efter kanske 6-7 hårda hostningar börjar jag andas igen. Jag börjar skrikgrina,förstår ni vad jag menar? Det inte bara rinner tårar,jag skriker samtidigt. Jag var livrädd,jag var såå övertygad om att jag skulle dö,23 år ung.


Är jag rädd för att dö? Både ja och nej. Av olika anledningar.


Älska det du har,och inte det du inte har.