'Vilken jäävla dag..

Allt började med att jag vaknade alldeles försent mot vad NÅN borde.. Kände mej sjukt stressad eftersom jag ksulle fixa färdigt mej o hålla på, OCH åka till stan till försäkringskassan innan dom stängde klockan 15.00.

Jag kom dit ca 14.00. Det var jag och 9 till, jag och en svensk. Resten huklen.
Det var nummer 342 när jag kom dit, jag hade 351, och det stod på lappen att det skulle ta ca 35 minuter. Okej tänkte jag och gick ut för att få andas lite.. Väl där ute står det en man runt 30 år, invandrare, som började fråga vad jag hette. Jag svarade kort och frågade inga frågor tillbaka. Jag sa kort o gott vad jag hette och hur gammal jag var. Inget mer med det.
Han stod tyst ett tag och bara tittade, sedan började han fråga mej var jag bodde och vad jag skulle göra sen. Jag sa att jag skulle hem (dit jag inte berättat var det var).. Han frågade om vi kunde 'åka buss'' tillsammans och då svarade jag inte alls.

Jag började tycka att det var en skitjobbig situation då jag bara ville in på mötet sen hem hem hem.. Men det var ju över 30 min kvar och jag orkade inte stå där o svara på nå frågor som ett jäkla förhör.. Jag började smsa folk om att dom skulle ringa. Vem som helst bara NÅN ringde.. Johan hann ringa först, pratade i kanske 5 min. Under tiden hade killen gått in o vart lite sur för jag var otrevlig och började prata i mobilen istället (tycker han borde fattat redan då att jag ville inte prata).. Jag o Johan la på (hanjobbade)Och eftersom han försvann TRODDE jag att det var lugnt nu... Jag hann knappt lägga ner mobilen igen förrän han kom ut från där han nyss gått in.. Han började fråga om vi skulle gå på biblioteket efter mötet. Jag svarade IRRITERANDE att  "NEJ, JAG SKA HÄMTA EN KOMPIS PÅ STATION, SEN SKA JAG HEM''.. Som tur var ringde Patrik mitt i allt så jag pratade med honom ett bra tag. Han tyckte allt jag berättade mest bara var kul :P ..Efter ungefär 20 min blev det sjukt kallt ute så jag fick lov gå in, väl därinne så avbröts samtalet för sändningen var dålig.. Jag såg inte killen nånstans och ställde mej bara lutande mot väggen och värmde mej.. jaha  tänkte jag.. Nu var det 348 i kö och snart var det min tur att gå in.. Så kommer den där jävla killen igen och går emot mej, jag lyfter mobilen och låtsas prata med någon i den, jag pratar alltså med mej själv i säkert 5 min han ståendes bredvid. Jag skyndar mej sen in i väntrummet och sätter mej breve en gammal tant. Sitter där och smsar för att han ska förstå att jag bryr mej inte om han..

När jag väl kommer in på mötet är jag väl ungefär där i tio minuter. Observera att JAG är sist in. jag gick in till och med EFTER stängningsdax, dörren är alltså låst utifrån så ingen kan komma in... 
När mötet är slut så går jag ut, väl där ute står killen fortfarande kvar. Ler mot mej och frågar om vi ska gå på biblioteket nu. NEJ säger jag och berättar att jag fortfarande ska tll station och hämta en kompis sen ska vi hem.
Okej, säger han och frågar om vi inte kunde komma till biblioteket senare. Visst säger jag, Gå dit du så kommer vi sen. Han går åt ett håll och jag åt det andra. Jag vänder mej om många gånger för att se om han verkligen går åt andra hållet och det gör han. Jag går till station eftersom jag skulle dit och köpa busskort. Väl där är det en person före mej innan jag får gå fram. Allt som allt tog det ungefär 5 min där inne.

När jag går ut står han där IGEN, leendes och frågar vart jag har min kompis.. Han har alltså följt efter mej till station. Jag säger att kompisen är inne på station att jag bara skulle in o hämta henne... Okej säger han och står still. Jag har slutat svara och bara går nu. Sthlmtåget kommer samtidigt så det är massvis med folk inne på station. Jag börjar nästan springa så jag ska hinna ut på andra sidan station (mot kupolen).När jag väl är ute igen så är det bara jag där, ingen kille. SKÖNT tänkte jag men går ändå väldigt snabbt (är fortfarande skrämd över att han dök upp på stationen) slickar sms samtidigt om att folk ska ringa mej, då jag ville prata med någon eftersom jag var så rädd.. Ingen ringer men jag går väldigt fort och springer till och med när jag är i tunneln. Ingen är bakom mej och detär cirka 100m kvar. När jag är ungefär 20 meter från ingången på kupolen så vänder mej om av ren vana och där går han. 10 m bakom mej.. Jag blir LIVRÄDD och börjar stress-svettas och börja gå jättefort. Jag hör när dörrarna åker upp för honom bakom mej och när jag rundat hörnet börjar jag smått springa igen,jag vänder mej om och ingen kille hitills. Jag springer in på JULA och ställer mej längst in bland alla hyllor och skit. Patrik ringer och jag berättar allting. Han tycker att jag ska ringa polisen för han hör hur jag skakar på rösten och är rädd.. Jag smsar Johan om att han måste hämta mej på kupolen när han slutat, jag får svaret att han redan är på väg hem..

Allt känns lugnt och mamma ringer och vi pratar lite. När jag ska vända mej om och gå åt ett annat håll står killen där i slutet på hyllen. Mitt hjärta får ont och jag blir räddare än innan. Jag vänder mej om och börja gå snabbt och sicksacka mellan hyllorna. Killen försvinner, trodde jag men han är ändå efter mej. Mamma är rädd för att jag är rädd och jag vet inte vad jag ska ta mej till. Hon säger åt mej att stanna bland folk. Jag gör det och han ''försvinner''.. Vi lägger på och jag smsar Johan och säger att han måste komma in på JULA för att jag törs inte gå ut.. 
Jag snurrar mej runt för att se om jag ser killen men han tycks vara försvunnen. Jag går mot utgången och helt plötsligt kommer han fram från ingenstans och frågar var jag har kompisen då. Utan att svara vänder jag mej om och går till ''folk'' igen.. Jag står och darrar bland folket och tillslut kommer Johan. Jag var så nära att gråta för att jag var så rädd. Fyfan.
Vi kollade lite på julsaker och killen dök upp igen. Men då såg han att jag var med Johan och efter det såg jag honom inte mer.



Tack Patrik,tack mamma och tack ÄLSKLING för ni räddat mitt liv idag ;)