Egentligen är jag inte förvånad. Mest bara arg.

Jag hade en vän som jag känt i några år. Via pratade med varann via msn och genom telefon (jag bodde i Älvdalen, hon i blge). För mej så behöver man inte ses för att kunna vara vänner,för mej duger det att nån finns där och lyssnar,även om man inte ser varann eller har någon axel att luta sej åt (även om det vore skönt många gånger).
Med denna person funkar det inte IRL, jag har försökt många gånger. Hon är väldigt ''Jag kan,jag vet'' och man känner sej ganska liten och tragisk när man sitter där mittemot henne.. Medans motsatsen (nätet) är hon en helt annan person. Det är ju likadant när man raggar på nätet,en person kan vara jättemysig via msn, men i verkligenheten ett pucko som man alls inte ''klitchar'' med.

Jag och denna person har haft våra bergodalbanor,mest nerför. När det väl gick uppför så åkte det ner lika fort.
Hennes första krav på mej var när jag flyttade hit. Bodde jag här betydde det i hennes huvud att hon kunde komma hit när som helst,och vi kunde ses JÄMT (även om det bodde en till här...). Och jag kunde väl inte neka till det? eller?
I början sa jag alltid nej om att ses här hemma. De två första veckorna jag bodde här permantent så var alla min känslor helt rubbade. Jag var glad med Johan, men samtidigt saknade jag familjen,vänner, Tjockis och inte minst all natur. Jag saknade till och med mamma som jag aldrig trodde att jag skulle sakna så mycket. Lägenheten såg ut som fan, vi hade inte ens en säng, ingen soffa,ingenting. Jag vantrivdes och ville inte visa NÅN vårt fula hem.

Jag pendlade mellan Mora och Borlänge i ett halvår, varje dag. Jag gick sista året på folkhögksolan då. När jag kom hem var klockan 17-18, totaldöd. Tillslut började jag sova över i Älvdalen på veckorna för att dämpa känslorna och saknaden,samtidigt som jag inte behövde vara dötrött jämt. På helgerna sågs jag och Johan. För en nykär människa vet man att vid nyförälskelse är det underbaraste som finns. Man vill inte vara ifrån varandra. Men något som ändå var viktigt är att inte ta vänner för givet, som jag heller inte gjorde. Jag pratade exakt lika mycket med denna kompis över nätet,då som när jag bodde i Älvdalen. Enda skillnaden var att jag inte var deppad och singel. Men det var ingen ursäkt för henne. Från att ha varit helt tajta vänner så försvann jag in i mitt kärleksliv. Hon accepterade inte att jag blev sambo, att det fanns en till människa vid min sida som jag lyssnade till och slängde tid på. Jag gav henne mycke tid,för jag försökte leva mej in i hennes situation. Visst måste det känts tråkigt med en kär kompis? Jag var lycklig. Jag var längre inte deppad singel som klaga över min ensamna liv, JAG VAR SAMBO. Trots det, trots alla hennes kommentarer om hur tråkig jag blivit, att jag sket i henne eller gången hon sa att jag var en NY tråkig människa,som hon längre inte litade på,TROTS det så fortsatte jag hålla käften och leva som om hon aldrig nämnt dom orden. Jag förtjänade säkert det,jag var ju kär. Nånting borde jag ju straffas för, tyckte jag.

Denna människan är en sån som säger saker rakt ut direkt, det finns även positiva saker med det,men inte med henne. Hon sa allt på ett kaxigt sätt som det var meningen att det skulle svida inuti mej. Den gången jag hade bytt gardiner för hon skulle komma på besök. Jag hade tjatat om de där ''gardinbytet'' i flera dagar tills hon kom förbi. ''Jag som hatar rött. Förresten, firar ni jul eller?hahhaa'', var hennes första kommentar. Eller när jag satt på stan med Ylva och hon gick förbi fnittrandes med sin kompis o utbrast '' Meeen, haha. du ser ut som en kyckling i håret''. Jag vet,det låter som jag överreagerar, men fråga Ylva, hon var där. Hon hade tagit det exakt på samma sätt som jag. Inte fan var det ett ''kul skämt'', det var för att trycka ner,likadant med gardinerna. Och de är två av många saker jag har fått höra. Att jag ser ut som tomtemamma när jag har flätor eller rött på mej, visst,gliringar som kanske är MENAT som skämt. Men det är inte kul för fem öre, inte när det kommer ifrån hennes mun.

För ett tag sedan öppnade jag mej för henne,totalt. Jag sa saker jag aldrig sagt för någon förut. Om mitt shoppingmissbruk,mina lån, när jag hamnade hos kronofogden, mobbingen, min mamma, min kassa självkänsla, min egoism, mina  plågotankar om att få lov leva på en annan människas inkomst, rädsla för nya människor, mina tvångstankar om att jag inte kan bjuda hem nån hit förrän jag fått ordna allt som jag vill, att jag är rädd för att bli ensam, att jag inte gillar barn (bara miiina och brorsbarnen). ALLT! Jag berättade hur jag kände inför saker hon sagt,hur jag känner för henne.

Vad får jag tillbaka? ''Ja du kan väl höra av dej när du är redo''. Jag blir inte redo av att vänta o vänta.
Jag matchar inte med många människor. Hon är en av dom jag inte matchar med. Jag har accepterat det,berättat det för henne. Hon förstår och ser inget problem i det, bara att det är synd. Jag säger till henne att hon får komma hit,såklart. Men inte varje dag och inte bara spontant.

Vi hördes inte mer efter det. Hon sa inget mer. brydde sej inge mer. Och jag vet inte om jag har gjort något fel men jag öppnade upp mej,om allt. Jag hade just då räknat med lite mer förståelse och ett ''jag finns här trots dina brister'' Men jag fick endast ''hör av dej när du är redo''. Är det ett logiskt svar? Tar jag allt på fel sätt?


--

I fredags skrev jag till henne ''Heej! Hur e det? Vill du komma nästa vecka å fika o hälsa på meej?''.
Svaret jag fick var ''Måndag eller fredag''. Jag skräms av människor som är otrevliga. Jag tror oftast att jag då gjort något fel eftersom dom är otrevliga mot mej när jag försöker vara trevlig.

Hon tar också inte emot ursäkter. Jag vet inte hur många gånger jag varit upptagen med att lyssna på musik i mp3 och inte hört hennes plingande på dörren, eller om jag varit inne på ica eller helt enkelt inte hemma. VARJE gång har jag fått höra att jag ljuger,att hon VET att jag var hemma,hon hörde mej. minsann Även sånt gör mej nervös, varför tror hon sånt om mej?



Å det är så mycke. så mycke känslor. så mycke .. allt. De få saker jag tagit upp är en fis i rymden. Jag är kanske överkänslig och töntig,men det är mina känslor. Dom har alltid varit sköra och dom har blivit skörare sen jag flyyttade hit.
Hon känner mej,iaf kände. Hon visste hur jag tog åt mej av elaka skämt, hon visste att jag aldrig skulle ljuga för henne, hon visste att jag hade dåligt självförtroende. Men det räckte inte. Det gick för långt. Det slutade alltid med att jag fick skyhög puls,kände mina hjärtslag tydligt och började svettas direkt jag såg hennes nummer på dispaleyen på mobilen där det stod ''**** ringer''. Det kändes som att det var en mobbare som ringde,nån som ville berätta för mej hur dålig jag va som människa.

Visst,jag hamnade i en ond ond ond cirkel. Jag mådde skit av en person som skulle vara min allra bästa vän. Vad har man då gjort för fel? När blev allt fel? Jag tror jag vet svaret på sista frågan. Allt började när jag blev lycklig. När hon såg mej le när jag fick sms från Johan, att jag skrattade åt mina egna skämt. Hon insåg nog då att hon var ensam. Deppad i sin ensamhet. Hon kunde inte längre se sej själv i mej, Jag tror allt handlar om det,att vi inte var lika personer längre. Jag hade tagit ett steg förbi henne,hon stod kvar.


Det som gör mej besviken just nu,denna sekund är att jag är blockad på msn, borttagen från hennes facebook som vän och hon har lösenordskyddat bloggen. Jag finns inte i hennes värld längre. jag blev nog utslängd för länge sedan även om jag inte hade gett upp hoppet om henne. Hon är en tuff tjej med mycke i bagaget. Jag fanns för henne när hon ville. Men folk förändras,även jag. Och jag tror inte hon gillar den nya,glada Ida, tyvärr.

vi har alltså numera gjort slut.

----