Svar till Anonym, som skrev:

har du inte gått ner sen du bodde här i borlänge? det ser så ut! och jag tycker att du verkar må bättre i dig själv, det sa jag till patrik efter att vi träffat dig de här två korta stunderna. fast iofs så säger folk så till mig med, först reagerar dom på viktnedgång, säger att det är för att jag är sjuk och har problem med kostintaget, sen fattar dom att det kanske inte var så bra längre. folk tror att man mår bra för att man går ner i vikt? jag anser inte att jag ens behövde gå ner förut, men man börjar undra av de reaktioner man får.

hursom, kort och gott, jag tycker du utstrålar något du inte gjort förut!

puss!

--

Tack för din kommentar. en blogg utan kommentarer är ganska värdelöst.

Först när jag läste ''gått ner'' så trodde jag direkt att du syftade på att jag gått ner mej i skiten, att jag verkade må sämre, se sämre ut och helt enkelt var i botten. Sen läste jag din nästa mening, att du tyckte det såg ut som att jag trivs''i mej själv''.

Jag förstår nu vad du menar med första meningen, du menade ''vikt''mässigt. Där har jag faktiskt ingen aning, då jag sista månaderna har syndat dygnet runt med allt (hmm?). Mitt liv idag skulle jag inte påstå är bättre känslomässigt, men jag är starkare i mej själv ändå. Jag ska förklara vad jag menar med mitt inlägg du kommenterade på. tänkte göra hela detta inlägget som ett svar, men klarar inte av det. Skriver istället om varför jag trots allt mår bättre.

Det är första gången i mitt liv som någon ställer krav på mej. Tobias sa att OM jag skulle bo hos honom krävde han betalt av mej. Inte som en hora, givetvis, utan att han räknade ut hur mycket jag skulle bli skyldig av att bo där. Alla betalar hyra,el, e.t.c, varför skulle jag komma undan? Först kändes det taskigt på nått vis, jag förstod inte varför jag fick såna känslor i kroppen, det ÄR JU INTE TASKIGT! Något som vore taskigt är att inte betala för sej. Jag förstod inte hur det skulle funka ekonomiskt för mej, då jag hade ungefär 2500:- i månaden som jag haft de senaste åren. 1000:- till hyran resten fick jag göra vad jag ville med. Och där hade jag Cellbes,Ellos,HM, Klarna att betala av som gick på minst en 1000:- varje månad. HUR FANKEN skulle jag klara mej på 500:- i månaden? Samtidigt som pengarna var borta varje månad så kändes det ändå bra, jag hade lite att säga till om på nått vis. I Borlänge kändes det alltid som att jag inte bodde där lika mycket som Johan gjorde, eftersom han betalade precis allting och aldrig hade krav på att jag skulle betala något. Jag behövde höra sanningen ich en jäkla hård spark i arslet.

Det var då allt började. Jag hade ett ansvar - att betala hyran. Men om jag ville ha mer än 500:- kvar varje månad, hur gjorde man då ? Först tog Tobias ett lån åt mej så jag betalade av alla konton jag hade, som gick på hutlösa 30,000:-. Ja,det är sant. Allt var kläder jag tröst-beställt de senaste åren från jag fyllde 18 år. Kläder jag inte ägde, utan bara ''lånade'' (eftersom inget konto varit avbetalt en enda gång = lånade pengar). Jag vet seriöst inte vad jag lagt 30,000:- på. Det är så sjuk hög siffra att jag började grina när han gått igenom mina papper och konstaterade hur mycket jag var skyldig alla företag ihop. Jag hade aldrig kollat på siffrorna utan bara betalt och blundat.

Han tog ett lån förra året i sitt namn som såklart jag betalar varje månad, Från början låg det på 500:- i månaden. Det är STOR skillnad på 500:- och 1000:- när man inte ens har pengar egentligen.

Från att lånet låg på 30,000:- från början så ligger det idag på 50,000. konstigt va? egentligen inte.
Jag sökte och fick jobb i februari i år. Det var ''bara'' 50% som lokalvårdare på Mora folkhögskola. Men det där ''bara'' fanns inte för mej. det var ett jobb. Mitt första riktiga jobb där lönen jag fick hade JAG själv jobbat ihop alldeles själv. Tänk er den friheten och kick för självförtroendet det ger. Jag växte så mycket att jag EN månad senare trodde att jag KANSKE var smart nog att ta körkort, var jag det? Jag bokade in EN körlektion i Mars, bara för att se hur det kändes. Betalade alla i familjen fakturor angående övningskörningen så jag kände att jag fick lov få ut nått av allt jag betalade. Jag övningskörde hemma, vilket inte gick JÄTTEBRA! Stefan och Anders hade inte så mycket tid,så jag drog ut mamma som inte ens kunde förklara hur dragläge funkade, om man MÅSTE stanna vid en stoppskylt eller vem som hade företräde i en korsning. Som tur va så drog jag även med Tobias ibland så han fick sitta i baksätet och mamma fram. Då lärde jag mej lite mer, kan man säga.

30 april började min intensivkurs. ärligt talat har det varit skitbra men mestadels skitdåligt. Jag valde tyvärr fel körskola. vilket jag märkte ganska fort. Förstod jag inte varför bilen inte rörde sej (glömt ha i växeln) så frästes det och vissa lärare blev t.o.m arga pga saker jag inte förstod. Jag körde nästan varje dag, men jag hade så oerhört svårt för att parkera. Jag förstod inte vilket håll däcken vände sej om jag rattade vänster eller till höger, fattade inte vad de pratade om när jag skulle kika på backspeglar och andra bilars däck för att placera mej rätt i en parkering. Fattade ingenting av det där, och en gång började jag till o med grina när körläraren knuffade bort mina händer från ratten och parkerade åt mej samtidigt som hon med hög röst var så bekymrad över hur dåligt jag förstod av vad hon förklarade för mej. Jag avbokade alla körlektioner med henne efter det. I hopp att få en bättre blev det lika dåligt. Han sa att jag körde som ''alla andra i Älvdalen''. Vilket betydde att jag genade i rondeller istället för att åka ''runt'',. Jag åkte snabbt mot en korsning och fick lov slösa bränsle och vara ett hot mot miljön när jag fick lov tvärnita framför stoppmärket (vilket jag inte ens gjorde). Två dagar innan min uppkörning så var vi ute o åkte, jag hade en ''mini-uppkörning'' på schemat. Han skulle kryssa i mina fel och rätt o se om jag klarat en uppkörning. Givetvis totalmissa jag nästan allt och det fick jag ABSOLUT lov höra. Jag var en envis tjej som vägrade lära mej göra det rätta,jag körde på mitt sätt vilket var jättefel. Jag var så nervös av att åka med honom att jag fick kärringstopp vid ett trafikljus, o jääääävlar vad arg han blev. Så mycket som jag kört skulle jag INTE få kärringstopp, jag skulle INTE säga att jag INTE kunde parkera, inte fråga honom nånting för man får inte fråga något på en uppkörning. När allt var över för den gången berättade han att han hade underkänt mej redan efter tio sekunder. Jag hade problem med allt och rekommenderade mej STARKT att INTE köra upp om två dagar, jag körde alldeles för dåligt för det.

Jag var såå nära att ge upp, så så nära. Jag var så kass, kunde inte parkera och köra bil över huvudtaget. Varför skulle jag lägga ut 20,000:- på nånting som inte var en självklarhet att jag skulle klara av? Jag hade testat och jag misslyckades. Man får lov accepterade misslyckanden också.
Har i hela mitt liv varit en person som väldigt lätt har gett upp direkt nånting sparkat bakut. Berättade för några att jag skulle sluta gå dit, det var ingen ide. Tobias blev arg men sa att om jag tyckte att jag skulle sluta - så SLUTA! Jocke frågade varför jag skulle ge upp bara för att dom varit dumma. Mamma sa väl ingenting, som hon brukar.
Av nån konstig anledning och känsla så gav jag inte upp. Jag gick dit o körde sista lektionerna innan uppkörning. Dagen innan uppkörningen så körde jag med mamma och Tobias runt om i Mora i flera timmar. Jag höll på köra på en cyklist, vilket gav mitt självförtroende en hård stöt ner i botten igen. Men jag hade i tankarna hela tiden att det FANNS en chans att jag skulle klara uppkörningen. Liten men dock ändå en chans. Misslyckades jag, så kunde jag ju boka en ny uppkörning, eller hur?

Uppkörningen gick galant. Inga noteringar och inte höll jag på köra ihjäl någon heller. Vid den här tiden så hade jag redan gjort teoriprovet. Det gjorde jag 9 maj och uppkörningen var 16 maj. Teoriprovet fick jag 59/65 rätt på. Gränsen är 52.
Det var från början uppkörningen jag var nervös över. Men det gick. Jag tog körkort på 2 veckor och 2 dagar. Intensivt, men det gick!

Självförtroendet mådde bra av det här. Samtidigt jobbade jag ju så jag hade två grejer som jag mådde så oerhört bra av.

Anledningen till mitt inlägg under detta har inte med att jag i allmänt mår dåligt. Jag mår egentligen inte DÅLIGT, inte psykiskt dåligt så jag skär mej eller behöver happypiller.

Det finns en molnande känsla i kroppen jag inte kan trycka bort längre. Jag har kunnat det 2 1/2 månad men det går inte längre. Jag kan inte ens skriva om det. Jag har det i fingrarna och tangenterna är beredda,men inte hjärtat, inte hjärnan.

Anders finns inte längre, och jag vill inte leva med den vetskapen.