Idag när jag skulle gå ut så jag jag ut lite för fort. Gled iväg med skorna och åkte kana ner från en stentrapp. Tre steg klarade min svanskota av innan jag förstod vad som hände. Jag älskar skadeglädje men inte ens Sofia hade skrattat åt det här. Alla har vi gränser. Och så länge det gör ont är det inte kul ;) .

Det gjorde faktiskt så ont att jag grinade och tappade talförmågan i flera minuter efteråt. Det strålade smärta längs hela ryggen och ut i skinkorna.. Nu känns det knappast bättre.. Direkt jag sitter, ska ställa mej eller står så gör det fruktansvärt ont. Så pest eller kolera? Försöker vänja mej vid olika vinklar där det gör minst ont.. Jaja..
Direkt jag hamnar i fel vinkel så är det fan nästan närainpå att det kommer tårar för det gör så förbaskat ont.. andas...andas..andas...

 

Igår var det hockey. Och inte knäppte jag nå kort,.. och inte har jag filmat nå speciellt heller. Jag har ingenting förutom hela matchen i mitt hjärta, där det stannar för evigt.

 

Det är så svårt att förklara känslan för folk som inte är sport/hockeyintresserade.. Känslan att stå nervös o bita (mer än vanligt) på naglarna  över att det står lika mellan lagen, eller att Leksand ligger unden. Men sen lättnaden, känslan, värmen, kärleken och glädjen när det går som man vill. När de spelar med hjärtat och man märker det. Det är ett lyckorus och det är som att vara kär.