Nu tänker jag skriva om mitt känsloliv.
Läste en sak nyss som gjorde mej grymt grymt brseviken. Då svämmar känslorna över som nu.
Jag är arg,besviken,ledsen och jävligt sårad. Johan ligger i sängen om ni undrar. Jag skäms att jag gråter så jag låtsas som om ingenting hänt. som vanligt
-----

Jag känner mej tom. Det är ingen som frågat hur jag mår om det är det du tror. Det är det aldrig någon som gör.
'Folk' tror att det är så enkelt allting när man är tillsammans med någon. Att då försvinner alla problem man nånsin haft.
Att då lever man på kärleken.
Jag är så trött på er som tror det, ni som slutat höra av er för att inte jag inte frågat HUR MÅR DU ? För att jag inte har brytt mej tillräckligt. Tror ni att det är för att jag har slutat att bry mej ? Att jag är en känslokall ego människa?

Vill ni veta sanningen ? Vill ni veta varför jag har slutat bry mej ?
Det är för att ni aldrig frågar det tillbaka. Ni vill att man ska fråga hur ni mår. Så ni får berätta om era konflikter med kompisen/syskonen, eller ångesten över något jag inte har en aning om vad det handlar om. Sen är det färdigt. Ni har fått ut det ni ville och sen är det slutpratat. Jag är så jävla trött på att lyssna på erat klagande. Vet ni varför jag slutat säga saker till er, saker jag har inom mej ? För att jag vet att ni inte bryr er. Det har ni kanske aldrig gjort,vad vet jag ?

Tror ni att bara för att jag flyttat hit, skaffat pojkvän och är glad utåt, så har jag aldrig ångest ? Tror ni att jag ligger ensam i badkaret en värdelös dag och tänker på något vackert? Tror ni att jag aldrig mår dåligt över att jag kokade sönder potatisarna? Eller att jag saknar min familj så mycket ibland att jag gråter ? Ni tror att jag är lycklig bara för att ni inte bryr er om att tro annat.. Lättare att låta det vara o låta mej komma o gråta på eran axel, Eller hur ?

Jag hatar att vakna upp varje morgon och veta att den här dagen blir som igår,förrgår och förrförrgår. ''Dagen blir vad du gör den till''. javisst. Men vad gör man är lusten försvunnit ? Man har ingen att prata med,ingen att träffa, ingen att ens anförtro sej till ? Då tappar man allting.

Mina problem och grubblingar sitter långt inne i mitt huvud. Dom har inte kommit ut ur min mun på flera månader.
Jag sitter här, stänger in mina känslor och där får dom bo. Ingen får lyssna eller höra min gråt när jag inte orkar mer.
För jag vet att ni inte bryr er. För allt handlar om er.

---------------------------------


Jag tänker inte sitta här o räkna upp vilka som är ''oskyldiga'' eller inte. Utan jag tycker att alla här som läser, ska ta sej en tankeställare o fråga sej själv vilka dom brytt sej om idag. Det kan betyda så mycke.

------------------------------------------