Kära bloggen!Idag skriver jag till dej,bloggen, för jag behöver lufta mitt hjärta..
Det finns en sak som jag inte kan prata med någon om.
Inte Patrik,inte Ronja, inte nån.
Och det tar på mitt psyke så inihelvete mycket. Att varje sömnlös natt gå upp och sätta mej i soffan och fråga mej själv hur jag vill ha det med mitt liv. Är det det här jag atltid drömt om ? När är man lycklig? Och vad klarar man sej inte utan i ett förhållande?
Just nu känner jag mej ensam. Klockan är 23.50 och jag sitter i vardagsrummet och tänker. Jag tänker på hur olika människor kan vara. Jag och J pratade, eller rättare sagt Jag pratade nyss om ett problem jag anser att vi har. Jag har nämnt det för honom flera gånger förr. Men varje gång han börjar förstå att jag ska prata om det, så kommer en djup suck och han blundar. Det betyder i mina ögon att det här orkar han inte älta fram och tillbaka var och varannan kväll.
Så jag ger upp, som vanligt. När jag pratat färdigt utan att jag fått något svar förutom ''du ska inte tänka så '' så brukar jag alltid sätta mej här. Skriva ner en massa skit och vara nära att klicka på ''Spara och publicera''.. Varje gång hamnar det i utkast, och slutligen i papperskorgen. Men den här gången ska ni få läsa det.
skratta åt mej,håna mej,irritera er på mej, trösta mej. Gör vad ni vill. Jag hatar att prata om mej själv o mina problem med folk. Jag har fått för mej att ingen bryr sej, att det ligger i naturen att man ska fråga hur nån mår. Jag frågar inte ofta hur nån mår, för jag vet sjäv hur det är att svara på den frågan när man inte vet hur det egentigen är med en själv.
Ska man öppna sej ? eller är det bara av ren hurtighet som personen frågar?
Just nu ligger J och sover. Jag gick upp, han följde efter. Jag var nedstämd,ledsen och så jävla less. Jag bad om att få vara ensam, att jag ville vara för mej själv och tänka. Han fes och gick sin väg. Nu ligger han lugnt o skönt utan bekymmer och snarkar. Han vet att det här är glömt imorgon. som alla andra gånger som det försvunnit över natten. Det känns inom mej att för varje gång det glöms, så fastnar ändå en liten bit kvar. Och den där biten den blir bara större och större ju fler gånger man gömmer bort den. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva i en jävla bubbla som kan spricka när som helst. Men den bubblan glöms väl bort lika fort som det här inlägget kan jag tro. Och ni bryr er lika mycke som att jag åt en mandarin idag.
Jag tänker inte smutskasta J, det är inte det jag håller på med med det här inlägget. Jag vill bara kunna reda ut saker jag inte kan reda ut med någon annan. Jag vill kunna prata om problem jag vill lösa. men så länge han inte ser problemet är det gaanska omöjigt att lösa det. Jag hoppas han läser det här och får sej en tankeställare.
Det finns en som förstår. Du lyssnar och får mej ibland att må bra. Du har inget annat val än att dras med mina synder, varje stavelse. Kära du har inte ens bett om det. Mitt lilla blogghelvete <3
Det finns en sak som jag inte kan prata med någon om.
Inte Patrik,inte Ronja, inte nån.
Och det tar på mitt psyke så inihelvete mycket. Att varje sömnlös natt gå upp och sätta mej i soffan och fråga mej själv hur jag vill ha det med mitt liv. Är det det här jag atltid drömt om ? När är man lycklig? Och vad klarar man sej inte utan i ett förhållande?
[Ensamhet är svenskans sorgligaste ord]
Just nu känner jag mej ensam. Klockan är 23.50 och jag sitter i vardagsrummet och tänker. Jag tänker på hur olika människor kan vara. Jag och J pratade, eller rättare sagt Jag pratade nyss om ett problem jag anser att vi har. Jag har nämnt det för honom flera gånger förr. Men varje gång han börjar förstå att jag ska prata om det, så kommer en djup suck och han blundar. Det betyder i mina ögon att det här orkar han inte älta fram och tillbaka var och varannan kväll.
Så jag ger upp, som vanligt. När jag pratat färdigt utan att jag fått något svar förutom ''du ska inte tänka så '' så brukar jag alltid sätta mej här. Skriva ner en massa skit och vara nära att klicka på ''Spara och publicera''.. Varje gång hamnar det i utkast, och slutligen i papperskorgen. Men den här gången ska ni få läsa det.
skratta åt mej,håna mej,irritera er på mej, trösta mej. Gör vad ni vill. Jag hatar att prata om mej själv o mina problem med folk. Jag har fått för mej att ingen bryr sej, att det ligger i naturen att man ska fråga hur nån mår. Jag frågar inte ofta hur nån mår, för jag vet sjäv hur det är att svara på den frågan när man inte vet hur det egentigen är med en själv.
Ska man öppna sej ? eller är det bara av ren hurtighet som personen frågar?
Just nu ligger J och sover. Jag gick upp, han följde efter. Jag var nedstämd,ledsen och så jävla less. Jag bad om att få vara ensam, att jag ville vara för mej själv och tänka. Han fes och gick sin väg. Nu ligger han lugnt o skönt utan bekymmer och snarkar. Han vet att det här är glömt imorgon. som alla andra gånger som det försvunnit över natten. Det känns inom mej att för varje gång det glöms, så fastnar ändå en liten bit kvar. Och den där biten den blir bara större och större ju fler gånger man gömmer bort den. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte leva i en jävla bubbla som kan spricka när som helst. Men den bubblan glöms väl bort lika fort som det här inlägget kan jag tro. Och ni bryr er lika mycke som att jag åt en mandarin idag.
Jag tänker inte smutskasta J, det är inte det jag håller på med med det här inlägget. Jag vill bara kunna reda ut saker jag inte kan reda ut med någon annan. Jag vill kunna prata om problem jag vill lösa. men så länge han inte ser problemet är det gaanska omöjigt att lösa det. Jag hoppas han läser det här och får sej en tankeställare.
Det finns en som förstår. Du lyssnar och får mej ibland att må bra. Du har inget annat val än att dras med mina synder, varje stavelse. Kära du har inte ens bett om det. Mitt lilla blogghelvete <3
()
Kommentarer från er söta läsare.
» Nettan
Usch vad jobbigt,jag förstår precis hur du känner.
Hade ett väldigt jobbigt samtal själv med Jonny igår,en sak som jag försökt prata med honom om flera gånger.
Igår fick jag äntligen äntligen förståelse.
Jag vet inte alls vad det är du vill prata med honom om men jag säger bara ge inte upp,be honom snällt att lyssna på dej och dina tankar utan att sucka och himla med ögonen,be om förståelse,säg att du vill att han ska förstå och repsektera dej på samma sätt som du förstår och repsekterar honom.
Jag finns alltid här för dej om du vill prata,spelar ingen roll om du bara vill prata strunt eller allvar,jag kommer alltid finnas här för dej.
Hoppas vi hörs på msn imorn.
Love you älskade Ida
» Joa
Jag sa till dig innan jag gick att jag tänker respektera dig och att du vill vara ensam, och så sa jag att du vet vart jag finns. Du måste prata med mig om vad det är, jag tror inte att grunden till allt är det vi pratade om igår. Det verkar vara något annat, som du inte vill berätta. Förlåt att jag fes igår, det var inte meningen att vara något tecken på nonchalans eller att jag inte brydde mig. Så ond är jag inte. Klart att jag får en tankeställare, men tankarna snurrar ju runt vad problemet är. Det är lite svårt att förstå vad det egentliga problemet är när det enda du pratar om är det vi pratade om igår. Och tro inte att jag gömmer något svar på din fråga, utan det är som jag säger, jag vet inte. Jag har helt enkelt inget vettigare svar. Det låter knäppt, även för mig själv, men jag tycker inte du är äcklig, du är det finaste som finns för mig. Nu börjar tiden ticka iväg för mig, jag har inte ätit min müsli ens, slänger det. Jag måste sticka iväg till jobbet, inte för att jag har lust direkt, hade hellre suttit vaken och väntat på att du vaknat så att vi hade kunnat prata. Jag älskar dig min söta. Hoppas vi reder ut detta. Vill inget hellre, vill inte förlora dig! Nu jag gråta.. Puss.
» Ronja
NU blir Ronja lite orolig.
Men du har rätt, vissa saker kan man inte prata med nån om känns det som.
Tänker absolut inte tvinga dig.
Vill bara att du ska veta att jag FINNS om du VILL!!
Love!
» Poppe
Fast du inte vill eller kan Ida. Så vet du att du kan prata med mig om det. Det vet du. Jag ska inte skratta, håna dig eller något sådant. Du är en vän. En vän ska man behandla med ömhet. och omsorg. Och det är det jag försöker med.
» Malin
Ibland ser dom inte problemen för dom inte orkar göra något åt det. (så tror jag det är, för jag känner igen mig i det du skriver, ensamheten. Man försöker prata, men när natten sedan är över så är de bortglömt)
Glöm inte bort att du "tjatar" om det av en enda anledning, och det är för att få de till det bättre.
Vet inte vad det handlar om. Men du är stark som kämpar! Ni fixar det, med tiden!
<3
» lys
du vet att det finns människor kring dej som bryr sej väl? på riktigt.
<3
Trackback