Jag vet att en del av er undrar vad som hände Milo men egentligen har jag verkligen ingen lust alls att skriva om det nu,bara nån timme efter atthan försvunnit från oss.. Men jag skriver en snabb förklaring..


Milo har alltid varit en lugn katt. Han har lekt som andra kattungar men har ändå varit snäppet ''efter'' sin syster Mira. Medans hon är en energiboll som inte kan sitta still, var han som hellre tog en extra tupplur då och då!
31 januari fyllde dom båda 8 månader, men Milo betedde sej som om han vore pensionär. Han sov 95% av dygnets 24 timmar. Han åt inte förrän man lyfte honom till skålarna (ibland åt han inte ens då) Han började äta och dricka mindre hela tiden, Han slutade att tvätta sej själv,han magrade så mycket att man till och med började känna revbenen. Han lekte inte alls längre, han orkade inte.  Johan ringde till vetrinären i måndags, då hade Milo varit 'sjuk' i 3 veckor. Vi fick tid idag 8:15, för undersökning. Hon,vetrinären konstaterade att han andades häftigt och att han var väldigt uttorkad.. Det krävdes minst en rönken för att kunna se vad som kude vara fel,sa hon. Så vi bestämde oss för att rönka honom.

Vi väntade säkert 1 timme innan hon kom tillbaka med rönkenbilderna. När hon väl kommit så berättade hon att han hade nån vätska i lungorna. Hon sa även att det kunde finnas en hel del olika förklaringar till vad det var. Men efersom Milo bara var 8 månader så kunde hon nästan bekräfta att det var ungefär som ett slags flytande tumör i lungorna. Det värsta är att det smittar lätt vid kukklådan (eller från mamman),därför är risken stor att Mira (och resten av kullsyskonen) kan ha det, men det beter inte att det kommer bryta ut. Även Tjockis i Älvalen kan ha blivit smittad. Hon sa att man kunde ta prover, ge han dropp och ta ännu mer prover på just vätskan i lungorna,men hon tyckte det nästan var onödigt eftersom diagnosen var ändå väldig dålig.

 Så vi bestämde os med sorg i hjärtat att låra vår duva somna in. Det var hemskt,det ÄR hemskt.
Att se honom få sprutan som gjorde att han bara slutade finnas var hemskt. At hålla honom eteråt och se att magen inte for upp och ner längre var ännu hemskare.


Kärlek till ett djur är ovärdeligt. Vi saknar honom.




<3