Det är så intressant det där med motivation. Att när man har den så ses allt så himla lätt. "Bara att hitta motivation" skriver jag i tidigare inlägg. Som om det skulle vara det enklaste i världen. Jag har sökt med ljus och lykta efter denna motivation i snart två år. Den är helt bortblåst. Jag har gått upp mina kilon jag en gång motiverades banta bort, jag mår otroligt psykiskt dåligt och jag har varken en längtan eller vilja till någonting alls. Tidigare har jag längtat och satt upp mål. Nu är mitt mål för dagen att orka kliva upp. Och detta är faktiskt inget gnäll, det är en reparation för mig själv. Ingen människa med omtanke bakom frågan har frågat mig hur jag mår. Det var en evighet sen. Man märker när det är flyktigt och när det är kärlek i frågan. Jag har ångest, oro, tvångstankar och lilla jag har till o med börja få självmordstankar. Och såna tankar har jag på allvar aldrig upplevt på en nivå som nu. Känner så mycket tyngd o orkeslöshet i kroppen, att att få chansen att bli fri ifrån det är en gåva i sig. Det är så tungt. Så jävla tungt.