Min största rädsla i livet är att bli ensam. Att inte ha någon att ringa till när.....precis. Vi slutar där. Jag anser mig inte vara ensam, men trots det har jag ingen människa att ringa till när jag behöver stöd, fika med när jag behöver bolla idéer, luncha med när jag är ledig. Ärligt talat är jag jävligt ensam som jag lever nu. Och såhär ensam har jag nog aldrig nånsin varit. Det skrämmer mig. 

 

Min enda vän som finns i min vardag, dag som kväll, och som alltid finns och aldrig dömer - kolhydraterna! Det är absolut min värsta och bästa vän, ack den enda! Så vad gör man inte? Den gör mig glad i nån minut, men ger mig sedan ångest i timmar. Men det där ruset när det gör mig lycklig - ge mig!!!!!!

 

Så i ärlighetens namn, är min ensamhet inte så långt bort.  Tvärtom finns den nära inpå. Inte bakom hörnet, utan under mina fotsulor. Äter upp mig. Sakta men oerhört säkert.