Always look on the bright side of life..

Det är en grej som slog mej häromdagen.  Inte bokstavligen talat, utan en grej jag inte tänkt på på länge. Rättare sagt flera år.  

 

När jag var på gyn-mottagningen och tog prover sist (cell-prov alla testar) så frågade barnmorskan mig efter undersökningen om jag varit med om något konstigt eller annorlunda som barn, tonåring eller för nått år sedan. Nej, svarade jag uppriktigt, eftersom jag inte har varit med om något av liknelsen. - Okej, jag tycker ändå du ska kolla upp det då det inte är något medfött. Dessutom kan det medföra problem i framtiden för dig.

 

Jag fick en tid, som jag dagar senare avbokade.  Fick en ny tid igen som jag åter avbokade då jag ansåg att jag inte hade varken lusten eller viljan att läggs mej i en gynstol igen. Sen var ju  det säkert inget viktigt. 

 

Hon ringde upp, den där barnmorskan. Och frågade mej om jag inte kunde komma nästa vecka. Det var då hon sa det. Att det hon hade sett var oftast tecken på en läkning som blivit fel-läkt och inflammerat från när man spruckit vid t.ex graviditet eller våldtäkt. 

--

Det här var så länge sen och är såååå förträngt att jag knappt kan berätta början och slutet på händelsen.  

Jag chattade med en kille via Lunarstorm.  Träffades via klotterplanket tror jag. Han bodde i Mora och var verkligen en riktig charmör på MSN. Jag minns inte utseendet, förutom att han var kort. Han överröste med komplimanger o lovord och bara efter två-tre dagar var jag hemms hos honom i Mora  En helt ny aggresiv människa dök plötsligt upp istället för charmören på Lunar.  Han pratade inte med mej, kollade inte på mej utan satte sej i sin soffa o kollade på wrestling. Jag minns inget mer än att jag var rädd. Jag va i Mora,  ensam, utan att känns någon. Inga bussar gick o det var kallt utomhus. Det jag minns från resten är att jag sitter på denna killes toalett och blöder mellan benen, och det är inte mens. Jag hade ont o det sved o blödde så mycket att jag ringde en kompis o grinade. 

 

Andra minnet är att jag sitter på en tidig buss hem igen. Hur jag tog mig igenom natten och smärtan minns jag inte. 

 

Jag varken hörde eller såg denna människa något mer i mitt liv.  

 

Jag läkte ihop psykiskt genom att förtränga.  Men kroppen lämnade kvar spår och svar ändå. fan. 

Tack! Tack Sofia för den långa men fina kommentaren.

 

Idag när jag vakande upp svettades jag och kände att den här dagen skulle vara skit. Jag stod framför spegeln och kollade på mitt fula tryne och försökte övertala mej själv med nån klaschig fras att ''Idag blir en bra dag''. Bullshit. Jag är så trött på att få lov ljuga för mej själv framför spegeln. Jag har problem. Jag är ett problem. Det finns inget i mitt liv som är rätt o slätt o enkelt. Och ja, det VORE kul om allting vore lätt.....

 

Jag har kommit in i en skitperiod där allt är skit. Ensam är jag. som fan. Och jag förstår inte varför.