Min största rädsla i livet är att bli ensam. Att inte ha någon att ringa till när.....precis. Vi slutar där. Jag anser mig inte vara ensam, men trots det har jag ingen människa att ringa till när jag behöver stöd, fika med när jag behöver bolla idéer, luncha med när jag är ledig. Ärligt talat är jag jävligt ensam som jag lever nu. Och såhär ensam har jag nog aldrig nånsin varit. Det skrämmer mig.
Min enda vän som finns i min vardag, dag som kväll, och som alltid finns och aldrig dömer - kolhydraterna! Det är absolut min värsta och bästa vän, ack den enda! Så vad gör man inte? Den gör mig glad i nån minut, men ger mig sedan ångest i timmar. Men det där ruset när det gör mig lycklig - ge mig!!!!!!
Så i ärlighetens namn, är min ensamhet inte så långt bort. Tvärtom finns den nära inpå. Inte bakom hörnet, utan under mina fotsulor. Äter upp mig. Sakta men oerhört säkert.
Det är så intressant det där med motivation. Att när man har den så ses allt så himla lätt. "Bara att hitta motivation" skriver jag i tidigare inlägg. Som om det skulle vara det enklaste i världen. Jag har sökt med ljus och lykta efter denna motivation i snart två år. Den är helt bortblåst. Jag har gått upp mina kilon jag en gång motiverades banta bort, jag mår otroligt psykiskt dåligt och jag har varken en längtan eller vilja till någonting alls. Tidigare har jag längtat och satt upp mål. Nu är mitt mål för dagen att orka kliva upp. Och detta är faktiskt inget gnäll, det är en reparation för mig själv. Ingen människa med omtanke bakom frågan har frågat mig hur jag mår. Det var en evighet sen. Man märker när det är flyktigt och när det är kärlek i frågan. Jag har ångest, oro, tvångstankar och lilla jag har till o med börja få självmordstankar. Och såna tankar har jag på allvar aldrig upplevt på en nivå som nu. Känner så mycket tyngd o orkeslöshet i kroppen, att att få chansen att bli fri ifrån det är en gåva i sig. Det är så tungt. Så jävla tungt.
